Katalin var knökfullt i går kväll klockan nio. Det kändes som om halva Uppsala hade vallfärdat dit för att se Hello Saferide, men efter en del knuffandes och buffandes lyckades jag få en ganska bra plats med bara tre fyra rader från scenen.
Spelningen inleddes med förbandet Two White Horses som också verkade komma norrifrån. Två syskon som lurade countryinspirerad pop, typ. Helt okej. Så efter en stunds roddande och tålmodig väntan i publikhavet klev bandet med Annika Norlin i spetsen in på scnen. Alla iförda jeans och rutig skjorta. Vädigt skönt och avspänt. På gitarr var också Andrea Kellerman med, och är det någon som är grym med en halvakustisk gura så är det hon! (Undrar när man får höra nytt från Firefox AK igen? Release väntar med spänning...) Andrea Kellerman hade dessutom knäppt brännvin i sin skjorta, undrar om det var med flit?
Resten av bandet var också fantastiska, men det tåls ju att sägas både en och två gånger att Annika Norlin har en scenstil som överträffar det mesta. Så mycket känsla och humor, hon ger verkligen publiken vad de vill ha och åtminstone ser det ut som att hon älskar det hon gör däruppe.
Efter tre och ett halvt år som Annika Norlin-fan har jag äntligen sett Hello Saferide live och jag lovar att det var värt varenda spänn och nackspärr - efter att ha sträckt på mig alltför mycket för att kunna se över axeln på långskånken framför mig. Men ändå, Säkert! på Roskildefestivalen i somras var trots allt strået vassare. Kanske var det sommaren, den danska ölen eller den stora scenen, jag vet inte. Summa summarum; Hello Saferide är bättre än Säkert! på skiva, men Säkert! var aningens coolare live.
Den skönaste frasen och titeln på dagens blogginlägg, "You are the cutest thing I've ever seen, like a teddy bear on heroin", återfinns i låten Get Sick Soon från debutalbumet från 2006. Det var skönt att höra lite gamla låtar också, och kvällen till ära avslutade Annika Norlin med att som sista extranummer själv gå ut och köra sin gamla Valentines Day.
"Vi ska se om jag överhuvd taget kommer ihåg den" sa hon och blev tvungen att redan i första frasen börja om. Men det gjorde henne bara än mer sympatisk, precis som man tänker att Hello Saferide, Säkert!, Annika Norlin är.
//Emma
Jonathan Johansson heter han. Killen beskrivs av Sonic som "ett himmelskt poplöfte", spelas just nu för fullt i P3 och kommer dessutom till Uppsala och Velvet om bara ett par veckor. Han är bildskön och skriver rena poplåtar på svenska.
Jag åkte tåg idag, X2000, mellan Stockholm och Hässleholm (det ligger mitt Skåne typ, för den som inte är så hemma på svensk geografi). Det bästa med X2000 är att man kan plugga in sina lurar i stolen och lyssna på radio! Minuset är möjligtvis att man inte får in Studentradion då, men våra public service-kanaler är ju ganska bra de med. Jag lyssnade i alla fall på P3 och när jag gör det brukar jag leka en lek med mig själv; om jag inte känner igen låtarna brukar jag gissa vem artisten/gruppen är, och jag är ganska bra på det. Om en artist har släppt en ny singel och jag hör den för första gången kan jag ofta höra vem det är. Är det en helt ny artist som man inte hört talas om är det lite svårare. Så var alltså fallet med ovan nämnda mr J.J.
"Jävlar tänkte jag, Jocke Berg har ju gjort solokarriär nu, det här måste vara han! Det fins bara en person som sjunger pop med elektroinslag på svenska, och den där nasala rösten och det blurriga uttalet är Jocke Berg i ett nötskal!"
Och så FEL hon hade då, lilla popexperten!
"Det här var Jonathan Johansson med En hand i himlen..."
Jaha. Men Jocke Berg då? Trots att jag själv är Eskilstunabrutta (fast utan diftonger) har jag aldrig kunnat med Kent. Jag såg dem live, Valborg -97, året då "Kräm" var så het (minns ni den? "Kräm - så nära får ingen gå". Kan någon förklara krämen?) och jag förstod inte hypen. Inte då, fjorton år gammal, inte nu. Trots att jag har blivit ett riktigt popoffer och Nina Hagen har bytts ut mot Hello Saferide.
Hur som helst. För mig är Kent texter på svenska och klagande distgitarrer, och framför allt Jocke Bergs otydliga uttal. Precis som "poplöftet" Jonathan Johansson sjunger. Jag hörde först inte om det var på svenska eller engelska!
Jocke Berg ska hur som helst ha cred för sina texter som inte bara rimmar hjärta och smärta. Han är lite av en poet och egentligen är det väl inget fel på Kent, jag är väl bara alltför färgad av mina tonår som punkare i Kents hemstad. Om nu Jonathan Johansson är så lovande så hoppas jag bara att han också skriver vettiga texter. Och att han i så fall har ett texthäfte i sitt eventuella fysiska album (det är ju ingen självklarhet längre). Ska man sjunga på svenska räcker det inte med att vara snygg.
Lyssna och avgör själv på J.J:s myspace:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=120412551
Ha en fin vecka och missa inte Release i morgon, torsdag!
//Emma
Ps, är det någon som minns Voxpop när Magnus Karlsson var programledare, typ -96. Är inte Jonathan Johansson lite lik honom? På kindbenen?
