Tyler, the creator

Unga, arga män, man är ju spyless på dem. världen i allmänhet och hiphopvärlden i synnerhet verkar vara full av dem. Och det är inte mycket med Tyler the creator som gör honom till något annat än ännu en i raden av kvinnohatande och destruktiva små skitnihilister.

Men även om den manliga aggressionen kan kännas alldeles för väldokumenterad och omhuldad så kan jag inte låta bli att gilla Tyler. Kanske är det för att han inte försöker vara mer ghetto än han är (skivan är t.ex. upplagd som ett besök hos terapeuten) eller så är det för att han, trots textrader som: "Starve her until I carve her then I shove her in the Rover Where I cut her like a barber with a Parkinson's disorder", mest riktar sin destruktivitet inåt, han är trots alla utagerande textrader, mest en ynklig liten emokille.

Men framförallt så har han någon slags självdistans, låten sandwitches skulle man exempelvis kunna avfärda som bara en massa 'fuck everything,fuck bitches, fuckers i dont give a fuck' om det inte vore för låtens första minut som är nåt slags frustrerat försök att få en inte existerande publik att sjuga med, det är så obekvämt att man knappt står ut och han låter fruktansvärt patetisk och ensam, så när hans bajsa-på-hela-världen-marathon sedan drar igång så är det i något slags sammanhang.

Tyler, the Creator är född 1991 och det märks att han är ung, på skivan är ungefär fyra låtar bra medan de allra flesta är alldeles för hatiska eller alldeles för självömkande. Men när han lyckas göra sin självömkan till självkritik, och kan raljera över sitt överaggressiva tonfall, så blir han faktiskt riktigt charmig.

Goblin är en jobbig skiva att lyssna på, den är alltid precis på gränsen till att bli för mycket av exakt allt (speciellt av Tyler själv), men också fascinerande på grund av just detta.

/Hannah