R E L E A S E: Saknade te havs / River en vacker dröm

Ja, jag var där, på Way Out West för någon månad sen, i publiken tillsammans med Kirsten Dunst och hela sveriges indiegrädda för att beskåda hur Håkan Hellström ramlade över den gigantiska Flamingo-scenen i sin gamla sjömanskostym. Vi fåtalet i publiken som var måttligt entusiastiska över frosseriet i det förflutna blev ändå tillfredsställda mot slutet av konserten då vi fick det smakprov från höstens kommande skiva som vi hade hoppats på. I extranumret kom Håkan H ut på scenen och framförde en ny skapelse som han presenterade som en helt unik låt för kvällen. Den här, sade han, kommer jag aldrig mer att spela - så upp med mobilerna om ni vill föreviga den! Vet inte om någon i publiken trodde på honom. Hur som helst utgör denna låt alltså nu en knapp månad senare den ena av två som är de första släppta smakproven från 2 steg från Paradise. Min relation till Håkan H är nog troligtvis liksom alla andras födda i mitt generation med bibehållen hörsel genom 2000-talet djupt påtaglig. Oavsett ifall du hatar honom eller älskar honom så har du nog troligtvis haft världens bästa fest, förlorat oskulden eller åtminstone dansat på ett studentflak till hans musik. Hur står sig det nya materialet då, sett ur ett fans ögon?

Saknade till havs börjar med en ostämd knäppande gitarr som så småningom får sällskap av bas och trummor då låten gungar igång, med ett framträdande körarrangemang som osar psykedliskt 70-tal och Love. Vi två är saknade te havs och vågorna kraschar över dig och mig, mumlar Håkan fram i refrängen och låter mest som om han ligger utsträckt på en klippa vid Askimsbadet och steker. Refrängen lyfter aldrig riktigt låten och det känns på det hela taget mest som ett vardagligt häng med en gammal vän. Trevligt men knappast alltför entusiasmerande och minnesvärt.

River en vacker dröm är densamma som framfördes i slottsskogen och knappast den blivande klassiker á la Shoreline som skivbolaget troligtvis hoppas på. Det låter som en vilsen Håkan som börjat längta tillbaka till sina rötter och kanske dessutom de kommersiella framgångar han en gång skövlade med sin sprätt-och-sprattel-pop. Det är betungande att erkänna för sig själv att det hela mest landar i klysch och pastisch som låter som om Shout Out Louds skulle tolka Håkan Hellström.

Bättre kan du Håkan! Mina förväntningar är vansinnigt högt ställda och nu hoppas jag att du steppar upp. På återseende - din rummel!