Lykke Li - Wounded Rhymes

Och när ni nu suttit där hemma under filten ett tag och funderat kring världsliga ting (så som under hur lång tid marken måste vara snötäckt för att det ska få kallas istid) bjuckar Sound Cloud helt plötsligt på exklusiv förhandslyssning av Lykke Li's nya Wounded Rhymes. På redaktionen gråter vi ännu blod över att vårt utlovade möte med silversurfardottern blivit inställt. Hur låter då skivan? Som en indiekoloss, ett monument över en svunnen svensk indiedynasti? För egen del tror jag att Roy Orbinson hade gjort Sadness Is a Blessing med stor värdighet. Vad tror du? Döm själv!

/Mattias

Common People till Way Out West!

PJ Harvey – Let England Shake

Det här är brilliant, fullkomligt fantastiskt! P J Harvey har fulländats i sin metamorfos. Från dammet och smutsen på de tidiga skivorna. Via den glamiga högklackade Stories from the City…. Let England Shake är något helt annat, något mycket mer självklart. Utgångspunkten är vacker dreampop, svärtad av pretentiösa ljudlandskap likt de Kate Bush brukade måla upp under sina konstnärliga utflykter på baksidorna av sina 80-talsvinyler. Framför allt känns och berör musiken på ett sätt som gör den oundvikligt jävla angelägen. Texterna spottar och biter efter allt som rör sig, främst efter viktorianer. Likdelarna hänger från trädens grenar och Mick Harveys omisskännliga mässande körer lockar fram den ena rastlösa mördarballaden efter den andra, direkt sprungna ur Nick Caves skyttegrav. Det är aldrig det minsta emo-goth, snarare knutna nävar av ilska över nutiden, på ett sätt som musik inte är så ofta nuförtiden. Som sagt, fantastiskt!

/Mattias