TÄVLING!!

Tävla om 4 biljetter till Frida Selander som spelar på bror hjorts hus på Lördag! Skriv till release@studentradion.com Eran uppgift är att motivera vem som ska vinna det juridiska throwdownet mellan the hives och the cardigans . Använd vilka argument som helst! bäst motivering vinner!

lyssna på Frida på spotify här

Yuck

En fraktion av releaseredaktionen (jag) styrde igår kosan mot huvudstaden och debaser för att se det brittisk/japansk/amerikanska (mest brittiska) gitarr-revivalist-rock-bandet yuck! Yuck släppte sin debutskiva i våras och är kanske årets bästa hyllning av ungdomen, om ni missat den så rekommenderar jag den varmt eftersom den kan soundtracka nästan dygnets alla aktiviteter och sinnesstämningar.

Jämfört med för ganska precis ett år sedan, då jag såg dom första gången, var gårdagens spelning nästan spexig. Den innehöll bla en hel del bra och charmigt mellansnack samt lite lekfullt rungångstrixande. Men yuck är fortfarande inget band som vinner fans med sina livespelningar.

Sångaren Daniel Blumberg ser mest bara uttråkad ut och resten av bandet kan bäst sammanfattas med ordet obekväm. Men det finns trots detta absolut en slags live-magi hos yuck som är lite svår att ta på, som antagligen till och med förstärks av det där obekväma och aviga, det kanske berättar en nog så viktig historia om ungdomen.

Som sagt, man blir inte ett yuck-fan av att se dom live, men är man redan ett fan så är det bara magiskt.

Yuck släppte nyligen en deluxeversion av debutalbumet som innehåller sex tidigare osläppta låtar. den finns inte på spotifty så om man vill ha den får man kuta iväg och köpa den. Annars kan man lyssna på icke-deluxe-versionen här

/Hannah

Bortglömda Funksters, en framtida artikelserie

Jag kommer inom kort att inleda en artikelserie här på Releasebloggen. Ett ambitiöst projekt, jag vet, men likt Jan Guilliou och dennes alterego Erik Ponti räds jag INGENTING. I likhet med Erik Ponti är jag också starkast och mest begåvad på hela Stjärnsberg.

Nu till saken. Jag har ett kall här i livet; att uppmärksamma Sverige på de "funky-aswell-as-freaky-groovemachines" som under historien fallit i glömska trots sina svängiga tongångar. Jag blev illa berörd, ja nästan tårögd, då jag insåg vad denna generation musiklyssnare kommer gå miste om, om jag inte genast predikar ut den förbjudna sanningen. Enligt säkra källor kommer album från band som Pleasure, Mutiny, Chocolate Milk, Damn Sam And The Miracle Man och Black Heat inom loppet av 20 år att vara helt bortträngda av nya främmande och osvängiga element. Samma källa gör gällande att osvängiga akter i genomsnitt släpper dubbelt så många skivor som de med ett tydligt så kallat "groove", vilket ytterligare styrker tesen om ett framtida osvängigt Sverige!


Det är dags att vakna!


// Freddi

THE BLACK KEYS

The Black Keys släpper nytt i början av december, hurra för det och hurra för deras reklam!



Ni kan läsa mer om El Camino på wannabuyavan.com

/Maja

Atlas Sound

En av de mest framgångsrika deltagarna i den populära tävlingen 'magrast och mest undernärd i musiken' heter Bradford Cox (Deerhunter och Atlas Sound). Han har släppt några av låtarna från sitt kommande album 'Parallax' lösa på internet, nu senast låten 'amplifiers' som ni kan lyssna på nedan!




Det är lite drygt ett år sedan han släppte det hyllade Deerhunter-albumet 'halcyon digest' och man kan tydligt se en trend av en allt lättsammare och mindre introvert Bradford Cox. Hans senare släpp innehåller inte alls så mycket av det där osammanhängande och kallsvettiga mumlandet som jag förknippar med Deerhunters och Atlas Sounds tidigare skivor, utan mer av något som många av de där tidiga låtarna saknar: medryckande melodier!

Något jag eventuellt kommer att sakna hos den nye Bradford Cox, och som kanske är det största skälet till att jag över huvud taget började gilla honom, är det där skeva och sönderfallande sexuella hans låtar brukade utstråla. Bradford Cox är besatt av sjukdom och död och jag vet inte om mer uppstyrda och up-beat popmelodier kan bära upp historier om 'äcklet för kroppens långsamma förfall och döende' utan att sabba den där fragila nerven.

I November får vi se, då kommer skivan, för mig är detta höstens mest intressanta släpp!

/Hannah

Onsdagsmöte

Tragiskt nog är det första gången jag skriver på bloggen och det är ju verkligen himla dåligt av mig. Jag tänker inte komma med någon sketen ursäkt om att det är bättre sent än aldrig. För det är bara sämst av mig.

Hur som haver, nu sitter fyra av sex Releasemedarbetare och planerar morgondagens sändning. Temat för den här veckan är ursprungligen inte lika skämmigt som förra veckan, men vi har ändå lyckats klämma in ett medley som kommer få nostalgin att flöda i etern.

Men för att komma till anledningen till att jag skriver. Jag blev förbjuden att lägga in den här låten i programmet, eftersom den är "för gammal". Skit samma säger jag, men tyvärr 'är det en demokratisk redaktion så då får ni njuta här istället.

Låt mig presentera..... Jill.... Scott.



/Larsson

Hurry Up, We're Dreaming

Nu finns M83's otroligt svulstiga album 'Hurry Up, We're Dreaming' på spotify! Albumet består av 22 låtar och rullar in på ungefär en timma och en kvart!

Hittils har låten 'raconte-moi une histoire' gett mig störst nöje, mest för att texten låter som valfri rusrapport på flashback, uppläst av en tio-årig flicka. Det är härligt!

Lyssna här

/Hannah

September

September är alltid en bra månad för skivsläpp, här är en spellista på 20 låtar som får sammanfatta September. Med på listan finns bland annat St Vincent (som fantastiskt nog slutat med att jämt vara så förfärligt tråkig) och Girls (som fortfarande är bäst på självömkan). Bäst i September var dock Chelsea Wolfe med sin skiva 'Apokalypsis' (bilden), mest för att hon helt enkelt skrämmer skiten ur mig.

Vissa av låtarna har vi spelat, andra inte, och en hel drös låtar finns inte på spotify och kom därför inte med. En av dem är El Perro del Mars suggestiva ambient/dubstep kommentar till upploppen i London 'What do you expect'. Som ni kan lyssna på nedan istället.

En annan låt som inte kom med på spellistan är The Big Pinks nya singel 'Stay Gold' som låter ganska precis som låtarna på debutskivan 'A Brief History Of Love' trots att det gått hela två år sedan den släpptes. Kanske för att bandmedlemmarna ägnat sin tid i studion åt att experimentera med substanser snarare än att experimentera med ljudbilder. Det spelar inte så stor roll, The Big Pink är lika trivsamma som någonsin.

Saker att se fram emot i Oktober är bla släpp från M83 Real Estate och James Blake, samt att låta sammarbetet Björk-Dirty Projectors sjunka in, det borde vara bra, men efter en genomlyssning är det mest djupt oroande.

/Hannah

Hiphoperan- en gränslöst underhållande konstform

Om jag säger "en man i en garderob, en homosexuell präst och en dvärg som skiter ner sig", vad säger du då? Du kanske får bilden av en bisarr porrfilm ämnad för en svårt sjuk person, men faktum är att det är tre viktiga ingredienser i den ytterst underliga hiphop-operan (hiphoperan) "Trapped in the closet". Mannen bakom detta ambitiösa projekt är herr Hybris själv R.Kelly, R&B-sångaren som mest är känd för självdistansklassikern "I Believe I Can Fly" och den ödmjuka "I'm The Worlds Greatest".
Denna "hiphopera" är uppdelad i 23 delar à cirka 5 minuter vardera och är bland det sämsta men också det mest underhållande som någonsin gjorts. Att han själv tycker att detta är bland det mest geniala som någonsin skrivits är utom allt tvivel, vilket i sig bevisar att mr "Statutory Rape" befinner sig på en planet långt från Vintergatan.

Att Michael K. Williams, mannen bakom rollen som den homosexuella knarklangarrånaren Omar Little i serien "The Wire", gör en roll i denna sinnessjuka musikal är både fruktansvärt konstigt och en anledning att titta.

Jag lämnar er med detta: gör aldrig R.Kelly stressad eller trängd, då drar han pistol!



// Freddi