Den lila kungligheten levererar 2011

Ett av musikvärldens mest mytomspunna fenomen är det valv av osläppta låtar som Prince sitter och ruvar på i Paisley Park, kallat kort och gott "The Vault". Där finns enligt legenden 1000-tals outgivna spår från geniets mer än 30 år långa karriär.
I veckan valde den lila superdvärgen, äntligen, att öppna dörren till detta valv och spela in en ny version av låten "Extraloveable", skriven under "1999"-sessionerna. Originalversionen har genom åren släppts på diverse bootlegs men ges nu, med anledning av turnéstarten för "Welcome 2 Canada", ut i en ny och fräsch tappning officiellt via NPG Records. I denna version får vi också stifta bekantskap med en av de nyare förmågorna i New Power Generation, Andy Allo, som under låtens mitt levererar en härlig rap.

//

Freddi

Recension av Deportees, Smålands Live, 26/11-11

I lördags intog det albumaktuella bandet Deportees Uppsalascenen inför en förväntansfull publik på Smålands Nation. Bandets senaste album, Islands & Shores som släpptes den 19 november i år, har mottagits av kritikerna med öppna armar och albumets titelspår "Islands & Shores" samt "The Doctor In Me" har spelats varmt på landets radiostationer.

Deportees har sedan deras första singel "Arrest me 'til it hurts" från 2004, kommit att bli ett av Sveriges största band och av lördagkvällens kö att döma verkar detta inte vara ett avtagande faktum.

Så förväntningarna är onekligen skyhöga när bandet vid 01:tiden entrar den lilla scenen. Då vi i Releaseredaktionen intervjuade bandet tidigare på eftermiddagen uttrycktes en viss oro över publikens respons med tanke på den sena speltiden.

Och en viss oro kanske var befogad. Deprortees fjärde album bjuder på något som är mer eftertänksamt och djupgående än man kanske kan förvänta sig att en smått förfriskad studentpublik klarar av att ta in, en lördagsnatt strax efter 01.00.

Men den oron var helt klart obefogad.

01.07 börjar introt till "When Buildings Sleep" eka i lokalen och i samma stund försätts hela publiken i en sån där magisk lyckotrans som man senast kände när man var liten på julafton.

Och så fortsätter det, hela spelningen.

Det är ett ärligt och okonstlat band som står på scenen. Attityder att förknippa med den enorma framgång som fjärde skivan medfört är inget man varken känner av eller ser röken av. Det enda som rör sig i rummet är en känsla av tacksamhet och glädje över att just få spela och förmedla musik. Och det är just det som når ut till åhöraren. Spelningen saknar de vanliga "vi" och "dom" perspektiven och kvällen känns mer som en konversation mellan bandet och publiken än som en uppvisning av låtar från en ny skiva.

Vad gäller den otroliga sången och det fläckfria kompet har Deportees en gång för alla klargjort att dom även är en liveakt att räkna med.

// Sara Grafström.

Release i verkligheten 1: Hannahs nya vänner.

Godkväll Kära Lyssnare

I lördags bjöds det på spelning och fest och självklart var Release på plats för att rapportera. Vi hade lyckats få en intervju med The Deportees a.k.a det coolaste sedan rostat bröd.( Recension på spelning dyker snarast upp på bloggen)

I alla fall, vi i Release är ju rätt förtjusta i varandra även utanför studion så vi gick, bara en man kort, till Smålands för att se den angenäma spelningen tillsammans. Trodde jag. Hannah tröttnade efter ett tag på redaktionens sällskap och gav sig ut för att skaffa nya vänner.

SÅ HÄR kan det se ut:

Hannah med ny vän.

Hannahs nya tjejgäng

Hannahs nya äldre vän.

Hannah med yngre vän i vit skjorta

Hannah med nya galna vänner

Nya vänner.

Hannahs nya vänner (Redaktionsmedlem Freddi t.v försöker vara med)

Hannas nya herrklubb

Hannahs nya vän (Redaktionsmedlem freddi t.h. försöker vara med)

Slutsats: Hannah har ändå roligast med redaktionsmedlemmar.

Kärlek

/Larsson med Release

CATCHIER THAN CRACK

Det är lätt att avfärda Foster the peoples musik som ytlig bara för att den är kommersiellt

gångbar och har slagit relativt brett, men det är en tråkig (och väldigt vanlig) förenkling. Det man vinner i bredd behöver man inte nödvändigtvis förlora i djup. Och bara för att ingen i bandet verkar vara döende eller inne i en djup depression så betyder det inte att ingen av dem har något att säga, och framförallt säger det absolut ingenting om låtarnas kvalité.

Gårdagens spelning på Debaser Medis var verkligen ett perfekt opretentiöst lyckopiller!

Bandet hade kul, publiken hade kul, och låtarna är som bekant nästan outhärdligt catchy

Kvällens bästa var en förlängd version av 'Pumped up kicks', och varför resten av låtarna knappt tilläts några avsteg från skivan är lite av ett mysterium.

Foster the people må kanske inte vara det coolaste (detta baserar jag främst på sångarens rätt nördiga dansande) bandet som kommit ur LA's musikscen de senaste åren men dom är utan

tvekan ett av de charmigaste. Och deras låtar sätter sig på hjärnan fortare än man hinner

säga 'refräng'.

Hannah

Oktober

Oktober blev på många sätt giganternas månad med släpp från Coldplay, Björk, M83 och Justice bland andra.

Det var lite sparsamt med riktigt fantastiska album, M83 var närmast (om man står ut med att det är lite pompöst samt gillar 80-talsnostalgi) Coldplay, jag orkar inte vara en coldplay-cyniker, dom är skitduktiga, men det finns något väldigt övergripande i deras skrivande och jag blir bara aldrig på riktigt engagerad. Justice har jag varit för lat för att ge en ordenlig chans än, den kanske är jättebra, eller så är den inte det. Oavsett vilket så har jag redan surat ihop över titeln.

Desto fler bra singlar släpptes, och oktober månads bästa singel stod Grimes för med 'Oblivion' från skivan som släpps i Januari nästa år.

Annars så släppte Real Estate ett riktigt trevligt album, och jag har förälskat mig i bandet Gross Magic och deras EP 'Teen Jamz'

Här är 20 låtar från Oktober

I November mina damer och herrar har vi att se fram emot släpp från Atlas sound, Kurt Vile, Los Campesinos! och King Krule!

/Hannah

TÄVLING!!

Tävla om 4 biljetter till Frida Selander som spelar på bror hjorts hus på Lördag! Skriv till release@studentradion.com Eran uppgift är att motivera vem som ska vinna det juridiska throwdownet mellan the hives och the cardigans . Använd vilka argument som helst! bäst motivering vinner!

lyssna på Frida på spotify här

Yuck

En fraktion av releaseredaktionen (jag) styrde igår kosan mot huvudstaden och debaser för att se det brittisk/japansk/amerikanska (mest brittiska) gitarr-revivalist-rock-bandet yuck! Yuck släppte sin debutskiva i våras och är kanske årets bästa hyllning av ungdomen, om ni missat den så rekommenderar jag den varmt eftersom den kan soundtracka nästan dygnets alla aktiviteter och sinnesstämningar.

Jämfört med för ganska precis ett år sedan, då jag såg dom första gången, var gårdagens spelning nästan spexig. Den innehöll bla en hel del bra och charmigt mellansnack samt lite lekfullt rungångstrixande. Men yuck är fortfarande inget band som vinner fans med sina livespelningar.

Sångaren Daniel Blumberg ser mest bara uttråkad ut och resten av bandet kan bäst sammanfattas med ordet obekväm. Men det finns trots detta absolut en slags live-magi hos yuck som är lite svår att ta på, som antagligen till och med förstärks av det där obekväma och aviga, det kanske berättar en nog så viktig historia om ungdomen.

Som sagt, man blir inte ett yuck-fan av att se dom live, men är man redan ett fan så är det bara magiskt.

Yuck släppte nyligen en deluxeversion av debutalbumet som innehåller sex tidigare osläppta låtar. den finns inte på spotifty så om man vill ha den får man kuta iväg och köpa den. Annars kan man lyssna på icke-deluxe-versionen här

/Hannah

Bortglömda Funksters, en framtida artikelserie

Jag kommer inom kort att inleda en artikelserie här på Releasebloggen. Ett ambitiöst projekt, jag vet, men likt Jan Guilliou och dennes alterego Erik Ponti räds jag INGENTING. I likhet med Erik Ponti är jag också starkast och mest begåvad på hela Stjärnsberg.

Nu till saken. Jag har ett kall här i livet; att uppmärksamma Sverige på de "funky-aswell-as-freaky-groovemachines" som under historien fallit i glömska trots sina svängiga tongångar. Jag blev illa berörd, ja nästan tårögd, då jag insåg vad denna generation musiklyssnare kommer gå miste om, om jag inte genast predikar ut den förbjudna sanningen. Enligt säkra källor kommer album från band som Pleasure, Mutiny, Chocolate Milk, Damn Sam And The Miracle Man och Black Heat inom loppet av 20 år att vara helt bortträngda av nya främmande och osvängiga element. Samma källa gör gällande att osvängiga akter i genomsnitt släpper dubbelt så många skivor som de med ett tydligt så kallat "groove", vilket ytterligare styrker tesen om ett framtida osvängigt Sverige!


Det är dags att vakna!


// Freddi

THE BLACK KEYS

The Black Keys släpper nytt i början av december, hurra för det och hurra för deras reklam!



Ni kan läsa mer om El Camino på wannabuyavan.com

/Maja

Atlas Sound

En av de mest framgångsrika deltagarna i den populära tävlingen 'magrast och mest undernärd i musiken' heter Bradford Cox (Deerhunter och Atlas Sound). Han har släppt några av låtarna från sitt kommande album 'Parallax' lösa på internet, nu senast låten 'amplifiers' som ni kan lyssna på nedan!




Det är lite drygt ett år sedan han släppte det hyllade Deerhunter-albumet 'halcyon digest' och man kan tydligt se en trend av en allt lättsammare och mindre introvert Bradford Cox. Hans senare släpp innehåller inte alls så mycket av det där osammanhängande och kallsvettiga mumlandet som jag förknippar med Deerhunters och Atlas Sounds tidigare skivor, utan mer av något som många av de där tidiga låtarna saknar: medryckande melodier!

Något jag eventuellt kommer att sakna hos den nye Bradford Cox, och som kanske är det största skälet till att jag över huvud taget började gilla honom, är det där skeva och sönderfallande sexuella hans låtar brukade utstråla. Bradford Cox är besatt av sjukdom och död och jag vet inte om mer uppstyrda och up-beat popmelodier kan bära upp historier om 'äcklet för kroppens långsamma förfall och döende' utan att sabba den där fragila nerven.

I November får vi se, då kommer skivan, för mig är detta höstens mest intressanta släpp!

/Hannah

Onsdagsmöte

Tragiskt nog är det första gången jag skriver på bloggen och det är ju verkligen himla dåligt av mig. Jag tänker inte komma med någon sketen ursäkt om att det är bättre sent än aldrig. För det är bara sämst av mig.

Hur som haver, nu sitter fyra av sex Releasemedarbetare och planerar morgondagens sändning. Temat för den här veckan är ursprungligen inte lika skämmigt som förra veckan, men vi har ändå lyckats klämma in ett medley som kommer få nostalgin att flöda i etern.

Men för att komma till anledningen till att jag skriver. Jag blev förbjuden att lägga in den här låten i programmet, eftersom den är "för gammal". Skit samma säger jag, men tyvärr 'är det en demokratisk redaktion så då får ni njuta här istället.

Låt mig presentera..... Jill.... Scott.



/Larsson

Hurry Up, We're Dreaming

Nu finns M83's otroligt svulstiga album 'Hurry Up, We're Dreaming' på spotify! Albumet består av 22 låtar och rullar in på ungefär en timma och en kvart!

Hittils har låten 'raconte-moi une histoire' gett mig störst nöje, mest för att texten låter som valfri rusrapport på flashback, uppläst av en tio-årig flicka. Det är härligt!

Lyssna här

/Hannah

September

September är alltid en bra månad för skivsläpp, här är en spellista på 20 låtar som får sammanfatta September. Med på listan finns bland annat St Vincent (som fantastiskt nog slutat med att jämt vara så förfärligt tråkig) och Girls (som fortfarande är bäst på självömkan). Bäst i September var dock Chelsea Wolfe med sin skiva 'Apokalypsis' (bilden), mest för att hon helt enkelt skrämmer skiten ur mig.

Vissa av låtarna har vi spelat, andra inte, och en hel drös låtar finns inte på spotify och kom därför inte med. En av dem är El Perro del Mars suggestiva ambient/dubstep kommentar till upploppen i London 'What do you expect'. Som ni kan lyssna på nedan istället.

En annan låt som inte kom med på spellistan är The Big Pinks nya singel 'Stay Gold' som låter ganska precis som låtarna på debutskivan 'A Brief History Of Love' trots att det gått hela två år sedan den släpptes. Kanske för att bandmedlemmarna ägnat sin tid i studion åt att experimentera med substanser snarare än att experimentera med ljudbilder. Det spelar inte så stor roll, The Big Pink är lika trivsamma som någonsin.

Saker att se fram emot i Oktober är bla släpp från M83 Real Estate och James Blake, samt att låta sammarbetet Björk-Dirty Projectors sjunka in, det borde vara bra, men efter en genomlyssning är det mest djupt oroande.

/Hannah

Hiphoperan- en gränslöst underhållande konstform

Om jag säger "en man i en garderob, en homosexuell präst och en dvärg som skiter ner sig", vad säger du då? Du kanske får bilden av en bisarr porrfilm ämnad för en svårt sjuk person, men faktum är att det är tre viktiga ingredienser i den ytterst underliga hiphop-operan (hiphoperan) "Trapped in the closet". Mannen bakom detta ambitiösa projekt är herr Hybris själv R.Kelly, R&B-sångaren som mest är känd för självdistansklassikern "I Believe I Can Fly" och den ödmjuka "I'm The Worlds Greatest".
Denna "hiphopera" är uppdelad i 23 delar à cirka 5 minuter vardera och är bland det sämsta men också det mest underhållande som någonsin gjorts. Att han själv tycker att detta är bland det mest geniala som någonsin skrivits är utom allt tvivel, vilket i sig bevisar att mr "Statutory Rape" befinner sig på en planet långt från Vintergatan.

Att Michael K. Williams, mannen bakom rollen som den homosexuella knarklangarrånaren Omar Little i serien "The Wire", gör en roll i denna sinnessjuka musikal är både fruktansvärt konstigt och en anledning att titta.

Jag lämnar er med detta: gör aldrig R.Kelly stressad eller trängd, då drar han pistol!



// Freddi

make it easy on yourself.

jag har inte riktigt kopplat det här förrän för någon månad sedan när jag hörde jerry butlers version för första gången. men allt annat är gjort på den här låten som kalle j- vingslag och ash- candy. och jag älskar älskar hur jerry butlers låt går rätt in i hjärtat. följt av kalle j och sist av ash som väl inte är lika bra men det kan ändå vara kul att höra. om jag någon gång kommer ha en brudvals så skulle det bli till den här, det är synd bara att den börjar och slutar med "breaking up is so very hard to do".


jerry butler- make it easy on yourself.


kalle j- vingslag.


ash- candy.

/emilie

She's not there

MEN HEJ

Om ni, som jag, gillar blod och omotiverad nakenhet så har ni med hög sannolikhet vilat ögonen på True Blood minst en gång. Då kan ni ha snappat upp denna låt som spelades i slutet av första avsnittet på säsong 4.

Låten är alltså en cover av She's not there med fin fina The Zombies, och är ett samarbete mellan Neko Case och Nick Cave, eller som Spotify väljer att se det; Neko Cave och Nick Cave..................jaja vi går vidare! Väldigt fint hur Nick-jag-har-rökt-och-druckit-mycket-sherry-Cave och Neko-hårt-spända-stämband-Case stämmor blandas.

Lyssna på originalet och betänk att sångaren i detta band tog en paus i sin musikerkarriär för att ägna sig åt försäkringar, väldigt spännande.

/Maja

EMI dödade svänget

EMI är världens grisigaste skivbolag. Vad har herr Ramel för belägg för detta kanske ni frågar er? Jo, följande: de släppte EN enda skiva med det fantastiska bandet Unklejam och satsade inte några som helst resurser på att få ut dessas musik på allvar internationellt. Hur är detta möjligt?
Med ett electrofunksound som får Chromeo att framstå som ett gäng lymlar är det för mig helt ofattbart att Unklejam aldrig blev större.

Singeln "Love Ya", som länkas ovan, är ett av bevisen på Unklejams genialitet. Det känns som att Prince, Justin Timberlake och George Clinton på ett mystiskt sätt lyckats få ett kärleksbarn efter en ytterst funkig trekant.

// Freddi

Den brittiska retrosoulens nya hopp!

Tragiskt nog tog hon sig aldrig tillbaka till storformen utan dog istället som ett resultat av ett överdekadent leverne. Amy Winehouse, den brittiska retrosoulens definitiva drottning, gick i somras ur tiden vid 27 års ålder. Var vi förvånade? Nej, givetvis inte. Hennes framträdande på vårens "comebackturné" var en varningsklocka om något då hon utan framgång försökte framföra sin tidlösa soul märkbart drogad och bortkopplad från verkligheten.

När en stjärna dör föds dock en annan. I detta fall heter han Michael Kiwanuka. Hans sound är tydligt inspirerat av 60 och 70-tals soul och han låter i det närmaste som en ung Bill Withers på den fantastiska debut-EP:n "Tell Me A Tale" som i somras släpptes på Communion. Andres Lokko skriver i sin blogg på Svd.se hur han under en spelning på Londons The Social med nämnda Michael Kiwanuka ser människor kring sig gråta av glädje över hur själfullt och bra det är. I en värld fylld av själlöst skräp i kategorin "Ga Ga" förstår jag dessa människors lycka fullt ut.

Som soulens framtid är Kiwanuka ett uppenbart samtalsämne under torsdagens program som kommer att handla om just "musikens framtid". Lyssna för Guds skull!

// Freddi

Lana del rey har blivit ett slags youtube/musikbloggs-fenomen, (av den mer 'äkta' typen än allas vår rebacka black, utom möjligtvis läpparna som är allt annat än äkta). Hennes första singel video games släpps 9 oktober men har funnits på youtube ett bra tag. Hon ser lite småäcklig ut men hennes röst är fantastisk och låten är längtansfull och nostalgisk på ett sätt som passar sensommarvemodet perfekt. Hon kallar sin musik för hollywood sad-core, och jag kan inte komma på ett bättre genre-namn

Här har ni den lille skiten,

men nu är detta fan det sista inlägget vi gör om tyler the creator här på release! Vi kan liksom inte ha det så här, tre av fyra inlägg handlar om denna 91:a med glugg mellan tänderna. Men alla förtjänar en sista sil, så här har ni tyler på jimmy fallon!

Välkomna tillbaka till en ny säsong av Release!

Hösten är här och det är också en ny säsong av Release på studentradion 98,9!
Sommaren har varit en riktig kanonsommar för alla oss som håller musiken nära hjärtat.
Festivaler som Peace & Love och Way Out West har slagit besökarrekord och storheter som bland annat Prince och Bob Dylan har vallfärdat till vårt lilla land i norr för att bjuda sina fans på framträdanden som vi alla sent kommer att glömma.

Detta och mycket mer togs upp i säsongens första release som sändes i torsdags och som också, för er som kanske var upptagna med annat då, finns att lyssna på webbradion.

Själv har jag levt isolerad på Gotland. Men inget ont som inte för något gott med sig. Massa dödtid har gett mig möjligheten att kolla runt efter nya spännande band som vi förhoppningsvis kommer att få höra mer av och som jag tänkte dela med mig av i release under hösten.
Varmast i mina lurar har nog det fantastiska bandet Wild Nothings platta Gemini rullat tillsammans med Foster The Peoples underverk till album Torches. Har ni inte lyssnat bör ni göra det omgående! Nog om mig...

Releaseredaktionen har ändrats lite i sin konstellation då Anton Nessvi tråkigt nog har slutat. Vi tackar honom för många bra stunder och en hel del bra radio som han gjort tillsammans med oss!
Nyanlända till vår lilla redaktion är fantastiska Freddi Ramel och Maja Lund som kommer att sända tillsammans med mig Sara Grafström, och allas våran Sara Larsson under hösten.

I musikväg kommer hösten att bjuda på en hel del smaskigt då det ser ut att bli endel stora skivsläpp av bland andra Coldplay som släpper albumet Mylo Xyloto den 24 oktober.

Som hösten första uppmaning från mig till er bör ni alla besöka V-dala ikväll för att se fenomenet Urban Cone som tar plats på Velvet ikväll! Grymt stockholmsband som vi säkerligen kommer att få se mer av.

Tills vi hörs nästa gång kan ni passa på att njuta av deras video till låten "Urban Photograph".

http://youtu.be/TMDe6C57tMo


//Sara Grafström

tyler the creator- yonkers.

yonkers är namnet på en av stadsdelarna i new york man passerar på väg norrut längs med hudsonfloden, som man inte vågar kliva av vid efter mörkrets intrång. tyler the creator är, som redan nämnts nedan, en av de mest omtalade nittiotalisterna just nu som kommer med en ny sorts hiphop som väl inte minst videon vittnar om. jag gillar den starkt.

DIGITALISM feat Julian Casablancas – Forrest Gump

Till alla The Strokes-fans stora lycka har frontmannen med stort F, Julian Casablancas, skrivit en låt tillsammans med den tyska dansduon Digitalism. Låten Forrest Gump kommer finnas med på duons nya album I Love You Dude som släpps den 20 juni. Riktigt bra!
In och lyssna så länge!



/Fröken Grafström

Tyler, the creator

Unga, arga män, man är ju spyless på dem. världen i allmänhet och hiphopvärlden i synnerhet verkar vara full av dem. Och det är inte mycket med Tyler the creator som gör honom till något annat än ännu en i raden av kvinnohatande och destruktiva små skitnihilister.

Men även om den manliga aggressionen kan kännas alldeles för väldokumenterad och omhuldad så kan jag inte låta bli att gilla Tyler. Kanske är det för att han inte försöker vara mer ghetto än han är (skivan är t.ex. upplagd som ett besök hos terapeuten) eller så är det för att han, trots textrader som: "Starve her until I carve her then I shove her in the Rover Where I cut her like a barber with a Parkinson's disorder", mest riktar sin destruktivitet inåt, han är trots alla utagerande textrader, mest en ynklig liten emokille.

Men framförallt så har han någon slags självdistans, låten sandwitches skulle man exempelvis kunna avfärda som bara en massa 'fuck everything,fuck bitches, fuckers i dont give a fuck' om det inte vore för låtens första minut som är nåt slags frustrerat försök att få en inte existerande publik att sjuga med, det är så obekvämt att man knappt står ut och han låter fruktansvärt patetisk och ensam, så när hans bajsa-på-hela-världen-marathon sedan drar igång så är det i något slags sammanhang.

Tyler, the Creator är född 1991 och det märks att han är ung, på skivan är ungefär fyra låtar bra medan de allra flesta är alldeles för hatiska eller alldeles för självömkande. Men när han lyckas göra sin självömkan till självkritik, och kan raljera över sitt överaggressiva tonfall, så blir han faktiskt riktigt charmig.

Goblin är en jobbig skiva att lyssna på, den är alltid precis på gränsen till att bli för mycket av exakt allt (speciellt av Tyler själv), men också fascinerande på grund av just detta.

/Hannah

Grinderman Feat. Matt Berninger - Evil (Silver Alert Remix)

Och på självaste record store day släpps detta guldkorn!



Gubbar, men inte vilka gubbar som helst, The National-sångaren Matt Berninger och Grinderman tar tillsammans itu med låten Evil från Grindermans senaste skiva. Årets samarbete, årets remix, årets hittills ballaste låt.
Det är mörkt och suggestivt, Nick Cave låter psykiskt sjuk och Matt Berninger låter sådär vackert melankolisk som bara han kan. Allt är som det ska vara, bara ännu lite bättre!

/Hannah

Lykke Li - Wounded Rhymes

Och när ni nu suttit där hemma under filten ett tag och funderat kring världsliga ting (så som under hur lång tid marken måste vara snötäckt för att det ska få kallas istid) bjuckar Sound Cloud helt plötsligt på exklusiv förhandslyssning av Lykke Li's nya Wounded Rhymes. På redaktionen gråter vi ännu blod över att vårt utlovade möte med silversurfardottern blivit inställt. Hur låter då skivan? Som en indiekoloss, ett monument över en svunnen svensk indiedynasti? För egen del tror jag att Roy Orbinson hade gjort Sadness Is a Blessing med stor värdighet. Vad tror du? Döm själv!

/Mattias

Common People till Way Out West!

PJ Harvey – Let England Shake

Det här är brilliant, fullkomligt fantastiskt! P J Harvey har fulländats i sin metamorfos. Från dammet och smutsen på de tidiga skivorna. Via den glamiga högklackade Stories from the City…. Let England Shake är något helt annat, något mycket mer självklart. Utgångspunkten är vacker dreampop, svärtad av pretentiösa ljudlandskap likt de Kate Bush brukade måla upp under sina konstnärliga utflykter på baksidorna av sina 80-talsvinyler. Framför allt känns och berör musiken på ett sätt som gör den oundvikligt jävla angelägen. Texterna spottar och biter efter allt som rör sig, främst efter viktorianer. Likdelarna hänger från trädens grenar och Mick Harveys omisskännliga mässande körer lockar fram den ena rastlösa mördarballaden efter den andra, direkt sprungna ur Nick Caves skyttegrav. Det är aldrig det minsta emo-goth, snarare knutna nävar av ilska över nutiden, på ett sätt som musik inte är så ofta nuförtiden. Som sagt, fantastiskt!

/Mattias