tyler the creator- yonkers.

yonkers är namnet på en av stadsdelarna i new york man passerar på väg norrut längs med hudsonfloden, som man inte vågar kliva av vid efter mörkrets intrång. tyler the creator är, som redan nämnts nedan, en av de mest omtalade nittiotalisterna just nu som kommer med en ny sorts hiphop som väl inte minst videon vittnar om. jag gillar den starkt.

DIGITALISM feat Julian Casablancas – Forrest Gump

Till alla The Strokes-fans stora lycka har frontmannen med stort F, Julian Casablancas, skrivit en låt tillsammans med den tyska dansduon Digitalism. Låten Forrest Gump kommer finnas med på duons nya album I Love You Dude som släpps den 20 juni. Riktigt bra!
In och lyssna så länge!



/Fröken Grafström

Tyler, the creator

Unga, arga män, man är ju spyless på dem. världen i allmänhet och hiphopvärlden i synnerhet verkar vara full av dem. Och det är inte mycket med Tyler the creator som gör honom till något annat än ännu en i raden av kvinnohatande och destruktiva små skitnihilister.

Men även om den manliga aggressionen kan kännas alldeles för väldokumenterad och omhuldad så kan jag inte låta bli att gilla Tyler. Kanske är det för att han inte försöker vara mer ghetto än han är (skivan är t.ex. upplagd som ett besök hos terapeuten) eller så är det för att han, trots textrader som: "Starve her until I carve her then I shove her in the Rover Where I cut her like a barber with a Parkinson's disorder", mest riktar sin destruktivitet inåt, han är trots alla utagerande textrader, mest en ynklig liten emokille.

Men framförallt så har han någon slags självdistans, låten sandwitches skulle man exempelvis kunna avfärda som bara en massa 'fuck everything,fuck bitches, fuckers i dont give a fuck' om det inte vore för låtens första minut som är nåt slags frustrerat försök att få en inte existerande publik att sjuga med, det är så obekvämt att man knappt står ut och han låter fruktansvärt patetisk och ensam, så när hans bajsa-på-hela-världen-marathon sedan drar igång så är det i något slags sammanhang.

Tyler, the Creator är född 1991 och det märks att han är ung, på skivan är ungefär fyra låtar bra medan de allra flesta är alldeles för hatiska eller alldeles för självömkande. Men när han lyckas göra sin självömkan till självkritik, och kan raljera över sitt överaggressiva tonfall, så blir han faktiskt riktigt charmig.

Goblin är en jobbig skiva att lyssna på, den är alltid precis på gränsen till att bli för mycket av exakt allt (speciellt av Tyler själv), men också fascinerande på grund av just detta.

/Hannah

Grinderman Feat. Matt Berninger - Evil (Silver Alert Remix)

Och på självaste record store day släpps detta guldkorn!



Gubbar, men inte vilka gubbar som helst, The National-sångaren Matt Berninger och Grinderman tar tillsammans itu med låten Evil från Grindermans senaste skiva. Årets samarbete, årets remix, årets hittills ballaste låt.
Det är mörkt och suggestivt, Nick Cave låter psykiskt sjuk och Matt Berninger låter sådär vackert melankolisk som bara han kan. Allt är som det ska vara, bara ännu lite bättre!

/Hannah

Lykke Li - Wounded Rhymes

Och när ni nu suttit där hemma under filten ett tag och funderat kring världsliga ting (så som under hur lång tid marken måste vara snötäckt för att det ska få kallas istid) bjuckar Sound Cloud helt plötsligt på exklusiv förhandslyssning av Lykke Li's nya Wounded Rhymes. På redaktionen gråter vi ännu blod över att vårt utlovade möte med silversurfardottern blivit inställt. Hur låter då skivan? Som en indiekoloss, ett monument över en svunnen svensk indiedynasti? För egen del tror jag att Roy Orbinson hade gjort Sadness Is a Blessing med stor värdighet. Vad tror du? Döm själv!

/Mattias

Common People till Way Out West!

PJ Harvey – Let England Shake

Det här är brilliant, fullkomligt fantastiskt! P J Harvey har fulländats i sin metamorfos. Från dammet och smutsen på de tidiga skivorna. Via den glamiga högklackade Stories from the City…. Let England Shake är något helt annat, något mycket mer självklart. Utgångspunkten är vacker dreampop, svärtad av pretentiösa ljudlandskap likt de Kate Bush brukade måla upp under sina konstnärliga utflykter på baksidorna av sina 80-talsvinyler. Framför allt känns och berör musiken på ett sätt som gör den oundvikligt jävla angelägen. Texterna spottar och biter efter allt som rör sig, främst efter viktorianer. Likdelarna hänger från trädens grenar och Mick Harveys omisskännliga mässande körer lockar fram den ena rastlösa mördarballaden efter den andra, direkt sprungna ur Nick Caves skyttegrav. Det är aldrig det minsta emo-goth, snarare knutna nävar av ilska över nutiden, på ett sätt som musik inte är så ofta nuförtiden. Som sagt, fantastiskt!

/Mattias

reportaget av ergo från release live:

carl norén på release live igår kväll.

såhär såg det ut på Release live igår kväll

RELEASE LIVE.

nästa torsdag är alla (du, du, du) välkomna till releases livespelning med carl norén från sugarplum fairy nere på radion, det finns billigt fika vid 19 och spelningen börjar vid 20:00 så fort vi har sänt klart och det kommer att bli intimt och fint. har du några frågor till carl kan du maila på release@studentradion.com och vi censurerar inget.