make it easy on yourself.

jag har inte riktigt kopplat det här förrän för någon månad sedan när jag hörde jerry butlers version för första gången. men allt annat är gjort på den här låten som kalle j- vingslag och ash- candy. och jag älskar älskar hur jerry butlers låt går rätt in i hjärtat. följt av kalle j och sist av ash som väl inte är lika bra men det kan ändå vara kul att höra. om jag någon gång kommer ha en brudvals så skulle det bli till den här, det är synd bara att den börjar och slutar med "breaking up is so very hard to do".


jerry butler- make it easy on yourself.


kalle j- vingslag.


ash- candy.

/emilie

She's not there

MEN HEJ

Om ni, som jag, gillar blod och omotiverad nakenhet så har ni med hög sannolikhet vilat ögonen på True Blood minst en gång. Då kan ni ha snappat upp denna låt som spelades i slutet av första avsnittet på säsong 4.

Låten är alltså en cover av She's not there med fin fina The Zombies, och är ett samarbete mellan Neko Case och Nick Cave, eller som Spotify väljer att se det; Neko Cave och Nick Cave..................jaja vi går vidare! Väldigt fint hur Nick-jag-har-rökt-och-druckit-mycket-sherry-Cave och Neko-hårt-spända-stämband-Case stämmor blandas.

Lyssna på originalet och betänk att sångaren i detta band tog en paus i sin musikerkarriär för att ägna sig åt försäkringar, väldigt spännande.

/Maja

EMI dödade svänget

EMI är världens grisigaste skivbolag. Vad har herr Ramel för belägg för detta kanske ni frågar er? Jo, följande: de släppte EN enda skiva med det fantastiska bandet Unklejam och satsade inte några som helst resurser på att få ut dessas musik på allvar internationellt. Hur är detta möjligt?
Med ett electrofunksound som får Chromeo att framstå som ett gäng lymlar är det för mig helt ofattbart att Unklejam aldrig blev större.

Singeln "Love Ya", som länkas ovan, är ett av bevisen på Unklejams genialitet. Det känns som att Prince, Justin Timberlake och George Clinton på ett mystiskt sätt lyckats få ett kärleksbarn efter en ytterst funkig trekant.

// Freddi

Den brittiska retrosoulens nya hopp!

Tragiskt nog tog hon sig aldrig tillbaka till storformen utan dog istället som ett resultat av ett överdekadent leverne. Amy Winehouse, den brittiska retrosoulens definitiva drottning, gick i somras ur tiden vid 27 års ålder. Var vi förvånade? Nej, givetvis inte. Hennes framträdande på vårens "comebackturné" var en varningsklocka om något då hon utan framgång försökte framföra sin tidlösa soul märkbart drogad och bortkopplad från verkligheten.

När en stjärna dör föds dock en annan. I detta fall heter han Michael Kiwanuka. Hans sound är tydligt inspirerat av 60 och 70-tals soul och han låter i det närmaste som en ung Bill Withers på den fantastiska debut-EP:n "Tell Me A Tale" som i somras släpptes på Communion. Andres Lokko skriver i sin blogg på Svd.se hur han under en spelning på Londons The Social med nämnda Michael Kiwanuka ser människor kring sig gråta av glädje över hur själfullt och bra det är. I en värld fylld av själlöst skräp i kategorin "Ga Ga" förstår jag dessa människors lycka fullt ut.

Som soulens framtid är Kiwanuka ett uppenbart samtalsämne under torsdagens program som kommer att handla om just "musikens framtid". Lyssna för Guds skull!

// Freddi

Lana del rey har blivit ett slags youtube/musikbloggs-fenomen, (av den mer 'äkta' typen än allas vår rebacka black, utom möjligtvis läpparna som är allt annat än äkta). Hennes första singel video games släpps 9 oktober men har funnits på youtube ett bra tag. Hon ser lite småäcklig ut men hennes röst är fantastisk och låten är längtansfull och nostalgisk på ett sätt som passar sensommarvemodet perfekt. Hon kallar sin musik för hollywood sad-core, och jag kan inte komma på ett bättre genre-namn

Här har ni den lille skiten,

men nu är detta fan det sista inlägget vi gör om tyler the creator här på release! Vi kan liksom inte ha det så här, tre av fyra inlägg handlar om denna 91:a med glugg mellan tänderna. Men alla förtjänar en sista sil, så här har ni tyler på jimmy fallon!

Välkomna tillbaka till en ny säsong av Release!

Hösten är här och det är också en ny säsong av Release på studentradion 98,9!
Sommaren har varit en riktig kanonsommar för alla oss som håller musiken nära hjärtat.
Festivaler som Peace & Love och Way Out West har slagit besökarrekord och storheter som bland annat Prince och Bob Dylan har vallfärdat till vårt lilla land i norr för att bjuda sina fans på framträdanden som vi alla sent kommer att glömma.

Detta och mycket mer togs upp i säsongens första release som sändes i torsdags och som också, för er som kanske var upptagna med annat då, finns att lyssna på webbradion.

Själv har jag levt isolerad på Gotland. Men inget ont som inte för något gott med sig. Massa dödtid har gett mig möjligheten att kolla runt efter nya spännande band som vi förhoppningsvis kommer att få höra mer av och som jag tänkte dela med mig av i release under hösten.
Varmast i mina lurar har nog det fantastiska bandet Wild Nothings platta Gemini rullat tillsammans med Foster The Peoples underverk till album Torches. Har ni inte lyssnat bör ni göra det omgående! Nog om mig...

Releaseredaktionen har ändrats lite i sin konstellation då Anton Nessvi tråkigt nog har slutat. Vi tackar honom för många bra stunder och en hel del bra radio som han gjort tillsammans med oss!
Nyanlända till vår lilla redaktion är fantastiska Freddi Ramel och Maja Lund som kommer att sända tillsammans med mig Sara Grafström, och allas våran Sara Larsson under hösten.

I musikväg kommer hösten att bjuda på en hel del smaskigt då det ser ut att bli endel stora skivsläpp av bland andra Coldplay som släpper albumet Mylo Xyloto den 24 oktober.

Som hösten första uppmaning från mig till er bör ni alla besöka V-dala ikväll för att se fenomenet Urban Cone som tar plats på Velvet ikväll! Grymt stockholmsband som vi säkerligen kommer att få se mer av.

Tills vi hörs nästa gång kan ni passa på att njuta av deras video till låten "Urban Photograph".

http://youtu.be/TMDe6C57tMo


//Sara Grafström

tyler the creator- yonkers.

yonkers är namnet på en av stadsdelarna i new york man passerar på väg norrut längs med hudsonfloden, som man inte vågar kliva av vid efter mörkrets intrång. tyler the creator är, som redan nämnts nedan, en av de mest omtalade nittiotalisterna just nu som kommer med en ny sorts hiphop som väl inte minst videon vittnar om. jag gillar den starkt.

DIGITALISM feat Julian Casablancas – Forrest Gump

Till alla The Strokes-fans stora lycka har frontmannen med stort F, Julian Casablancas, skrivit en låt tillsammans med den tyska dansduon Digitalism. Låten Forrest Gump kommer finnas med på duons nya album I Love You Dude som släpps den 20 juni. Riktigt bra!
In och lyssna så länge!



/Fröken Grafström

Tyler, the creator

Unga, arga män, man är ju spyless på dem. världen i allmänhet och hiphopvärlden i synnerhet verkar vara full av dem. Och det är inte mycket med Tyler the creator som gör honom till något annat än ännu en i raden av kvinnohatande och destruktiva små skitnihilister.

Men även om den manliga aggressionen kan kännas alldeles för väldokumenterad och omhuldad så kan jag inte låta bli att gilla Tyler. Kanske är det för att han inte försöker vara mer ghetto än han är (skivan är t.ex. upplagd som ett besök hos terapeuten) eller så är det för att han, trots textrader som: "Starve her until I carve her then I shove her in the Rover Where I cut her like a barber with a Parkinson's disorder", mest riktar sin destruktivitet inåt, han är trots alla utagerande textrader, mest en ynklig liten emokille.

Men framförallt så har han någon slags självdistans, låten sandwitches skulle man exempelvis kunna avfärda som bara en massa 'fuck everything,fuck bitches, fuckers i dont give a fuck' om det inte vore för låtens första minut som är nåt slags frustrerat försök att få en inte existerande publik att sjuga med, det är så obekvämt att man knappt står ut och han låter fruktansvärt patetisk och ensam, så när hans bajsa-på-hela-världen-marathon sedan drar igång så är det i något slags sammanhang.

Tyler, the Creator är född 1991 och det märks att han är ung, på skivan är ungefär fyra låtar bra medan de allra flesta är alldeles för hatiska eller alldeles för självömkande. Men när han lyckas göra sin självömkan till självkritik, och kan raljera över sitt överaggressiva tonfall, så blir han faktiskt riktigt charmig.

Goblin är en jobbig skiva att lyssna på, den är alltid precis på gränsen till att bli för mycket av exakt allt (speciellt av Tyler själv), men också fascinerande på grund av just detta.

/Hannah