recension: [Ingenting] @ Klubb Velvet[Ingenting] har alltid haft svårt att hävda sig som angelägna. "Man vill väldigt gärna gilla ett band som detta men någonstans på vägen till mig tappar de bort sig och når helt enkelt inte hela vägen fram" skrev Emilie Bååth om debuten på dagens skiva. Orden stämmer väl överrens med mina tidigare upplevelser av bandet. När jag såg [ingenting] första gången på Popaganda (2004,2005?), i samband med debuten, kändes de som ett sällsynt tråkigt band. Anledningen var då, att de aldrig med sina stora känsloyttringar riktigt lyckades beröra.
[Ingenting] uppträdde igår på klubb velvet och jag stod åter, som så många gånger förut framför scenen, tillsammans med resten av Uppsalas indieakademiker. Sedan sist har mycket hänt. [Ingenting] är numera ett band i medvind. De kan tillsammans med Embassy stå och räcka lång näsa åt alla oss som tvivlade i början av 2000-talet. Kanske har det att göra med det förändrade musikklimatet? Nuförtiden framstår de båda akterna som djupblodat ärliga i sina uttryck, i relation till de balaeriska bandens ytlighet som brett ut sig över musiksverige de senaste åren. Jämför bara förra veckans misär till konsert med JJ, med den [ingenting] gjorde igår. Känslomässigt var det första som slog mig igår kväll just hur skönt det var att inte behöva bevittna ytterligare ett förinspelat fiasko framfört med självlysande osäkerhet av en omusikalisk synth-duo, med dykande valar projicerade på tygdukar.
[Ingenting] är ju liksom inga rookies längre. Det märks. Bandet är tajt och låter i mina öron påfallande bättre live, än på skiva. För egen del hör jag till de (om det nu finns några fler än jag) som inte har förstått storheten i Jari Haapalainens tråkiga produktioner. Live tillåter sig bandet istället vid flertalet tillfällen att skita ner sina finstämda låtar med långa utdragna gnisslande gitarrövningar. Som bäst är spelningen i de suggestiva Blanka Blad och Dina händer är fulla av blommor, som är precis så mycket för långa som man kan önska av låtar som gärna får pågå hur länge som helst, samt den mäktiga allsången Hallelujah!. Punkdrömmar är i sin tur en fantastisk indie-dänga, en utav de där låtarna som låter som alla mina år på olika dansgolv runt om i Uppsalas indie-nationsliv nedsmälta i tre-fyra minuters up-tempo-popmusik. När [ingenting] avslutar sin spelning med låten, Släpp in solen, kan jag bara konstatera att jag just sett den bästa nationsspelningen hittills 09, möjligtvis i konkurrens med Frankes urladdning i våras. [Ingenting] har blivit angelägna och på riktigt. Grymt!
/Mattias
wow
SvaraRadera