Jake Bugg

Vi är jävligt dåliga på att uppdatera denna blogg nuförtiden. Jag blir äcklad av detta. Jag uppdaterar den därför med detta korta meddelande till er som hoppas att Liam och Noel en dag ska kramas och bli sams; Jake Bugg har släppt sin debutskiva.

// Freddi

Way Out West 2012- lite sen sammanfattning

Tillställningen Way Out West i Slottsskogen i Göteborg är en av mina favoritfestivaler av många anledningar. Kalla mig pryd, men jag gillar att det är en stadsfestival där jag inte behöver oroa mig för att trampa i avföring eller sova i ett tält där risken är överhängande att förbipasserande urinerar och kräks.
En annan anledning att besöka Way Out West är konceptet Stay Out West, där Göteborgs klubbar tar över konsertverksamheten framåt småtimmarna.

Man måste dock vara medveten om vilken publik som generellt besöker festivalen. Way Out West är nämligen Stockholms hipsterelits motsvarighet till Stockholmsveckan i Visby. Man måste vara medveten om att man aldrig i sitt liv kommer att se fler tygpåsar, Oskar Linnros-frisyrer och Supreme-kepsar koncentrerat på en och samma plats i hela sitt liv. Är man villig att ta denna hipstertäthet med en nypa salt så är WoW fantastiskt.

Jag besökte Way Out West för första gången 2011; året då funkens svar på Jesus hoppade ner från himlen med sin Fender Telecaster och fick alla att dansa. Jag visste att 2012 års upplaga inte skulle vara i närheten av detta, givetvis, men jag hade ändå några akter som jag var mycket intresserad av att bevittna. Mitt stora problem såhär i efterhand var att 90 % av dessa ställde in.
Azealia Banks ställde in redan för några månader sedan. Bobby Womack ställde in för ett par veckor sedan. Men återbuden skulle inte sluta där. Frank Ocean bestämde sig för att på lördagen ställa in på grund av röstproblem. Men tur i oturen; Looptroop Rockers är ju alltid lediga.

// Freddi

Adam Kanyama

Man förvånas över Adam Kanyamas kunskap och mognad. Att en 15-åring, snarare än tonårsuppror och ångest, på ett vuxet och intellektuellt sätt behandlar samhällsfrågor med referenser decennier äldre än sig själv torde höra till ovanligheten. Med låtar både på svenska och på amerikansk engelska nära perfektion förmedlar han någonting ytterst ovanligt; svensk samhällskommenterande hiphop som inte känns framtvingad. 

Det finns självklart en hel del bra svensk Hiphop, men jag vill mena att en stor del av Sveriges Hiphopartister kämpar mot samma sak; de försöker förmedla för mycket och det märks tydligt. Adam Kanyama är, för att använda en anglicism, oerhört "effortless" både i sitt låtskrivande och i sitt sätt att vara. Soundet blickar också tillbaks mot någonting som aldrig riktigt har kommit till Sverige; en Fugees och the Roots-doftande organisk Hiphop med beats som ger lyssnaren en närhet och livekänsla.

Jag sätter härmed min kära penis, högra arm och en miljarrd kungliga dollars på att denna pojk kommer att bli gigantisk!

//

Freddi

I väntan på D'angelo

Nej, det här är ingen soulmusikalversion av Becketts klassiska pjäs. Men visst fan väntar jag, och jag kommer troligtvis få vänta ett litet tag till. Lauryn Hill, som spelade i samma lokaler nu i måndags dök upp först en och en halvtimme efter utsatt tid. Men sådana är de. Neo-soul-divorna. Snart är det dock dags, han kommer att dyka upp. Jag känner det. Och jag kommer att säga "han ser ju oförskämt fräsch ut". Hoppas jag.

Hittills, innan konsertstart, har jag dock endast lärt mig en sak i min ensamhet på fildelfiakyrkans 2:a läktare. Två för varandra främmande ensamkomna män som placerats bredvid varandra på en d'angelo konsert kan tydligen bara bonda över en sak. Jag citerar: "den röven var det i alla fall inget fel på". Rädda mig d'angelo.

Over and out

//

Freddi

Vecka 3

Välkommen tillbaka till en ny termin med release, nyligen utsett till 2011 års bästa musikprogram!!

Idag har vi sänt följande låtar:

Bat for lashes - A Forest (for invinsible children)
Grimes - Genesis
Azealia Banks - NEEDSUMLUV
The Shins - Simple song
The phenomenal handclap band - Walk the night
Sleigh Bells - Comeback kid
Lana del Rey - Born to die

Till nästa vecka lovar vi att skärpa oss med könskvoteringen

Om ni ännu inte har gjort det så föreslår jag att ni lyssnar på Trailer trash tracys nya skiva 'Ester' som finns på spotify.

Den lila kungligheten levererar 2011

Ett av musikvärldens mest mytomspunna fenomen är det valv av osläppta låtar som Prince sitter och ruvar på i Paisley Park, kallat kort och gott "The Vault". Där finns enligt legenden 1000-tals outgivna spår från geniets mer än 30 år långa karriär.
I veckan valde den lila superdvärgen, äntligen, att öppna dörren till detta valv och spela in en ny version av låten "Extraloveable", skriven under "1999"-sessionerna. Originalversionen har genom åren släppts på diverse bootlegs men ges nu, med anledning av turnéstarten för "Welcome 2 Canada", ut i en ny och fräsch tappning officiellt via NPG Records. I denna version får vi också stifta bekantskap med en av de nyare förmågorna i New Power Generation, Andy Allo, som under låtens mitt levererar en härlig rap.

//

Freddi

Recension av Deportees, Smålands Live, 26/11-11

I lördags intog det albumaktuella bandet Deportees Uppsalascenen inför en förväntansfull publik på Smålands Nation. Bandets senaste album, Islands & Shores som släpptes den 19 november i år, har mottagits av kritikerna med öppna armar och albumets titelspår "Islands & Shores" samt "The Doctor In Me" har spelats varmt på landets radiostationer.

Deportees har sedan deras första singel "Arrest me 'til it hurts" från 2004, kommit att bli ett av Sveriges största band och av lördagkvällens kö att döma verkar detta inte vara ett avtagande faktum.

Så förväntningarna är onekligen skyhöga när bandet vid 01:tiden entrar den lilla scenen. Då vi i Releaseredaktionen intervjuade bandet tidigare på eftermiddagen uttrycktes en viss oro över publikens respons med tanke på den sena speltiden.

Och en viss oro kanske var befogad. Deprortees fjärde album bjuder på något som är mer eftertänksamt och djupgående än man kanske kan förvänta sig att en smått förfriskad studentpublik klarar av att ta in, en lördagsnatt strax efter 01.00.

Men den oron var helt klart obefogad.

01.07 börjar introt till "When Buildings Sleep" eka i lokalen och i samma stund försätts hela publiken i en sån där magisk lyckotrans som man senast kände när man var liten på julafton.

Och så fortsätter det, hela spelningen.

Det är ett ärligt och okonstlat band som står på scenen. Attityder att förknippa med den enorma framgång som fjärde skivan medfört är inget man varken känner av eller ser röken av. Det enda som rör sig i rummet är en känsla av tacksamhet och glädje över att just få spela och förmedla musik. Och det är just det som når ut till åhöraren. Spelningen saknar de vanliga "vi" och "dom" perspektiven och kvällen känns mer som en konversation mellan bandet och publiken än som en uppvisning av låtar från en ny skiva.

Vad gäller den otroliga sången och det fläckfria kompet har Deportees en gång för alla klargjort att dom även är en liveakt att räkna med.

// Sara Grafström.

Release i verkligheten 1: Hannahs nya vänner.

Godkväll Kära Lyssnare

I lördags bjöds det på spelning och fest och självklart var Release på plats för att rapportera. Vi hade lyckats få en intervju med The Deportees a.k.a det coolaste sedan rostat bröd.( Recension på spelning dyker snarast upp på bloggen)

I alla fall, vi i Release är ju rätt förtjusta i varandra även utanför studion så vi gick, bara en man kort, till Smålands för att se den angenäma spelningen tillsammans. Trodde jag. Hannah tröttnade efter ett tag på redaktionens sällskap och gav sig ut för att skaffa nya vänner.

SÅ HÄR kan det se ut:

Hannah med ny vän.

Hannahs nya tjejgäng

Hannahs nya äldre vän.

Hannah med yngre vän i vit skjorta

Hannah med nya galna vänner

Nya vänner.

Hannahs nya vänner (Redaktionsmedlem Freddi t.v försöker vara med)

Hannas nya herrklubb

Hannahs nya vän (Redaktionsmedlem freddi t.h. försöker vara med)

Slutsats: Hannah har ändå roligast med redaktionsmedlemmar.

Kärlek

/Larsson med Release

CATCHIER THAN CRACK

Det är lätt att avfärda Foster the peoples musik som ytlig bara för att den är kommersiellt

gångbar och har slagit relativt brett, men det är en tråkig (och väldigt vanlig) förenkling. Det man vinner i bredd behöver man inte nödvändigtvis förlora i djup. Och bara för att ingen i bandet verkar vara döende eller inne i en djup depression så betyder det inte att ingen av dem har något att säga, och framförallt säger det absolut ingenting om låtarnas kvalité.

Gårdagens spelning på Debaser Medis var verkligen ett perfekt opretentiöst lyckopiller!

Bandet hade kul, publiken hade kul, och låtarna är som bekant nästan outhärdligt catchy

Kvällens bästa var en förlängd version av 'Pumped up kicks', och varför resten av låtarna knappt tilläts några avsteg från skivan är lite av ett mysterium.

Foster the people må kanske inte vara det coolaste (detta baserar jag främst på sångarens rätt nördiga dansande) bandet som kommit ur LA's musikscen de senaste åren men dom är utan

tvekan ett av de charmigaste. Och deras låtar sätter sig på hjärnan fortare än man hinner

säga 'refräng'.

Hannah

Oktober

Oktober blev på många sätt giganternas månad med släpp från Coldplay, Björk, M83 och Justice bland andra.

Det var lite sparsamt med riktigt fantastiska album, M83 var närmast (om man står ut med att det är lite pompöst samt gillar 80-talsnostalgi) Coldplay, jag orkar inte vara en coldplay-cyniker, dom är skitduktiga, men det finns något väldigt övergripande i deras skrivande och jag blir bara aldrig på riktigt engagerad. Justice har jag varit för lat för att ge en ordenlig chans än, den kanske är jättebra, eller så är den inte det. Oavsett vilket så har jag redan surat ihop över titeln.

Desto fler bra singlar släpptes, och oktober månads bästa singel stod Grimes för med 'Oblivion' från skivan som släpps i Januari nästa år.

Annars så släppte Real Estate ett riktigt trevligt album, och jag har förälskat mig i bandet Gross Magic och deras EP 'Teen Jamz'

Här är 20 låtar från Oktober

I November mina damer och herrar har vi att se fram emot släpp från Atlas sound, Kurt Vile, Los Campesinos! och King Krule!

/Hannah

TÄVLING!!

Tävla om 4 biljetter till Frida Selander som spelar på bror hjorts hus på Lördag! Skriv till release@studentradion.com Eran uppgift är att motivera vem som ska vinna det juridiska throwdownet mellan the hives och the cardigans . Använd vilka argument som helst! bäst motivering vinner!

lyssna på Frida på spotify här

Yuck

En fraktion av releaseredaktionen (jag) styrde igår kosan mot huvudstaden och debaser för att se det brittisk/japansk/amerikanska (mest brittiska) gitarr-revivalist-rock-bandet yuck! Yuck släppte sin debutskiva i våras och är kanske årets bästa hyllning av ungdomen, om ni missat den så rekommenderar jag den varmt eftersom den kan soundtracka nästan dygnets alla aktiviteter och sinnesstämningar.

Jämfört med för ganska precis ett år sedan, då jag såg dom första gången, var gårdagens spelning nästan spexig. Den innehöll bla en hel del bra och charmigt mellansnack samt lite lekfullt rungångstrixande. Men yuck är fortfarande inget band som vinner fans med sina livespelningar.

Sångaren Daniel Blumberg ser mest bara uttråkad ut och resten av bandet kan bäst sammanfattas med ordet obekväm. Men det finns trots detta absolut en slags live-magi hos yuck som är lite svår att ta på, som antagligen till och med förstärks av det där obekväma och aviga, det kanske berättar en nog så viktig historia om ungdomen.

Som sagt, man blir inte ett yuck-fan av att se dom live, men är man redan ett fan så är det bara magiskt.

Yuck släppte nyligen en deluxeversion av debutalbumet som innehåller sex tidigare osläppta låtar. den finns inte på spotifty så om man vill ha den får man kuta iväg och köpa den. Annars kan man lyssna på icke-deluxe-versionen här

/Hannah

Bortglömda Funksters, en framtida artikelserie

Jag kommer inom kort att inleda en artikelserie här på Releasebloggen. Ett ambitiöst projekt, jag vet, men likt Jan Guilliou och dennes alterego Erik Ponti räds jag INGENTING. I likhet med Erik Ponti är jag också starkast och mest begåvad på hela Stjärnsberg.

Nu till saken. Jag har ett kall här i livet; att uppmärksamma Sverige på de "funky-aswell-as-freaky-groovemachines" som under historien fallit i glömska trots sina svängiga tongångar. Jag blev illa berörd, ja nästan tårögd, då jag insåg vad denna generation musiklyssnare kommer gå miste om, om jag inte genast predikar ut den förbjudna sanningen. Enligt säkra källor kommer album från band som Pleasure, Mutiny, Chocolate Milk, Damn Sam And The Miracle Man och Black Heat inom loppet av 20 år att vara helt bortträngda av nya främmande och osvängiga element. Samma källa gör gällande att osvängiga akter i genomsnitt släpper dubbelt så många skivor som de med ett tydligt så kallat "groove", vilket ytterligare styrker tesen om ett framtida osvängigt Sverige!


Det är dags att vakna!


// Freddi

THE BLACK KEYS

The Black Keys släpper nytt i början av december, hurra för det och hurra för deras reklam!



Ni kan läsa mer om El Camino på wannabuyavan.com

/Maja

Atlas Sound

En av de mest framgångsrika deltagarna i den populära tävlingen 'magrast och mest undernärd i musiken' heter Bradford Cox (Deerhunter och Atlas Sound). Han har släppt några av låtarna från sitt kommande album 'Parallax' lösa på internet, nu senast låten 'amplifiers' som ni kan lyssna på nedan!




Det är lite drygt ett år sedan han släppte det hyllade Deerhunter-albumet 'halcyon digest' och man kan tydligt se en trend av en allt lättsammare och mindre introvert Bradford Cox. Hans senare släpp innehåller inte alls så mycket av det där osammanhängande och kallsvettiga mumlandet som jag förknippar med Deerhunters och Atlas Sounds tidigare skivor, utan mer av något som många av de där tidiga låtarna saknar: medryckande melodier!

Något jag eventuellt kommer att sakna hos den nye Bradford Cox, och som kanske är det största skälet till att jag över huvud taget började gilla honom, är det där skeva och sönderfallande sexuella hans låtar brukade utstråla. Bradford Cox är besatt av sjukdom och död och jag vet inte om mer uppstyrda och up-beat popmelodier kan bära upp historier om 'äcklet för kroppens långsamma förfall och döende' utan att sabba den där fragila nerven.

I November får vi se, då kommer skivan, för mig är detta höstens mest intressanta släpp!

/Hannah

Onsdagsmöte

Tragiskt nog är det första gången jag skriver på bloggen och det är ju verkligen himla dåligt av mig. Jag tänker inte komma med någon sketen ursäkt om att det är bättre sent än aldrig. För det är bara sämst av mig.

Hur som haver, nu sitter fyra av sex Releasemedarbetare och planerar morgondagens sändning. Temat för den här veckan är ursprungligen inte lika skämmigt som förra veckan, men vi har ändå lyckats klämma in ett medley som kommer få nostalgin att flöda i etern.

Men för att komma till anledningen till att jag skriver. Jag blev förbjuden att lägga in den här låten i programmet, eftersom den är "för gammal". Skit samma säger jag, men tyvärr 'är det en demokratisk redaktion så då får ni njuta här istället.

Låt mig presentera..... Jill.... Scott.



/Larsson

Hurry Up, We're Dreaming

Nu finns M83's otroligt svulstiga album 'Hurry Up, We're Dreaming' på spotify! Albumet består av 22 låtar och rullar in på ungefär en timma och en kvart!

Hittils har låten 'raconte-moi une histoire' gett mig störst nöje, mest för att texten låter som valfri rusrapport på flashback, uppläst av en tio-årig flicka. Det är härligt!

Lyssna här

/Hannah

September

September är alltid en bra månad för skivsläpp, här är en spellista på 20 låtar som får sammanfatta September. Med på listan finns bland annat St Vincent (som fantastiskt nog slutat med att jämt vara så förfärligt tråkig) och Girls (som fortfarande är bäst på självömkan). Bäst i September var dock Chelsea Wolfe med sin skiva 'Apokalypsis' (bilden), mest för att hon helt enkelt skrämmer skiten ur mig.

Vissa av låtarna har vi spelat, andra inte, och en hel drös låtar finns inte på spotify och kom därför inte med. En av dem är El Perro del Mars suggestiva ambient/dubstep kommentar till upploppen i London 'What do you expect'. Som ni kan lyssna på nedan istället.

En annan låt som inte kom med på spellistan är The Big Pinks nya singel 'Stay Gold' som låter ganska precis som låtarna på debutskivan 'A Brief History Of Love' trots att det gått hela två år sedan den släpptes. Kanske för att bandmedlemmarna ägnat sin tid i studion åt att experimentera med substanser snarare än att experimentera med ljudbilder. Det spelar inte så stor roll, The Big Pink är lika trivsamma som någonsin.

Saker att se fram emot i Oktober är bla släpp från M83 Real Estate och James Blake, samt att låta sammarbetet Björk-Dirty Projectors sjunka in, det borde vara bra, men efter en genomlyssning är det mest djupt oroande.

/Hannah

Hiphoperan- en gränslöst underhållande konstform

Om jag säger "en man i en garderob, en homosexuell präst och en dvärg som skiter ner sig", vad säger du då? Du kanske får bilden av en bisarr porrfilm ämnad för en svårt sjuk person, men faktum är att det är tre viktiga ingredienser i den ytterst underliga hiphop-operan (hiphoperan) "Trapped in the closet". Mannen bakom detta ambitiösa projekt är herr Hybris själv R.Kelly, R&B-sångaren som mest är känd för självdistansklassikern "I Believe I Can Fly" och den ödmjuka "I'm The Worlds Greatest".
Denna "hiphopera" är uppdelad i 23 delar à cirka 5 minuter vardera och är bland det sämsta men också det mest underhållande som någonsin gjorts. Att han själv tycker att detta är bland det mest geniala som någonsin skrivits är utom allt tvivel, vilket i sig bevisar att mr "Statutory Rape" befinner sig på en planet långt från Vintergatan.

Att Michael K. Williams, mannen bakom rollen som den homosexuella knarklangarrånaren Omar Little i serien "The Wire", gör en roll i denna sinnessjuka musikal är både fruktansvärt konstigt och en anledning att titta.

Jag lämnar er med detta: gör aldrig R.Kelly stressad eller trängd, då drar han pistol!



// Freddi

make it easy on yourself.

jag har inte riktigt kopplat det här förrän för någon månad sedan när jag hörde jerry butlers version för första gången. men allt annat är gjort på den här låten som kalle j- vingslag och ash- candy. och jag älskar älskar hur jerry butlers låt går rätt in i hjärtat. följt av kalle j och sist av ash som väl inte är lika bra men det kan ändå vara kul att höra. om jag någon gång kommer ha en brudvals så skulle det bli till den här, det är synd bara att den börjar och slutar med "breaking up is so very hard to do".


jerry butler- make it easy on yourself.


kalle j- vingslag.


ash- candy.

/emilie